En betraktelse i ett historiskt perspektiv om en långsträckt by mellan två broar. Först publicerad i Grängsjöbladet nr 45.

Det var en gång en by, som låg längs vägen mellan två broar. Och så långt var det
mellan de två broarna, att man fann det för gott att dela in byn i en västlig och en
östlig del. Byn låg alltså längs landsvägen i en ådal, som sträckte sig från havet och
långt upp mot landskapets mer höglänta delar – eller egentligen tvärt om. Vatt-
net rann förstås från de högre belägna sjöarna och ner mot havet. En gång, sedan
landet rest sig ur havet, var här en brusande älv, men i takt med landhöjningen
blev vattenföringen så småningom allt blygsammare, för att i våra dagar sommartid
nästan bara bestå av en liten rännil, som mer motsvarar begreppet bäck. Tidigare
flottade man timmer längs den här ån, och på sina ställen kan man fortfarande se
rester av de träskoningar som skulle leda det flottade timret förbi stenar och
andra hinder utan att det fastnade på vägen. Längst nere vid havet, där ån slutli-
gen rann ut, fanns bl.a. en stor såg, som tog hand om det flottade virket.
I en kuperad del av landskapet, ovanför den välbyggda stenbro, som ledde
vägen över ån och utgjorde byns gräns mot väster, var fallhöjden på någon
kilometer så pass stor att man där med vattenkraft kunde driva kvarnar, smedjor,
sågar, kakelfabrik, krukmakeri och annat. Där blev under en period, innan elektri-
fieringen revolutionerade all industri i landet, en ansamling av små industrier,
som drevs av vattenkraft och gjorde att det under många år sjöd av verksamhet.
Många människor kunde få sin försörjning i dessa små industrier, och just vid
bron fanns under åtskilliga år både två vanliga lanthandlar, ett café, en kiosk,
liksom ett postkontor och en telefonväxel.

Ungefär på samma sätt var det vid den bro som utgjorde byns östra gräns.
Där kom ytterligare en å, mer norrifrån, för att några hundra meter söder om
bron förena sig med det västerifrån kommande vattnet, som på sin väg drivit alla
små industrier som ovan nämnts. Den här ån hade också just här sitt lopp utför ett
ganska brant parti i terrängen, varför det även här fanns fallhöjd att ut-
nyttja. Detta gjordes också. Dammar byggdes, och från dessa leddes vattnet till
vattenhjul och turbiner, som sedan drev sågar, kvarnar och smedjor. En liten bit
längre österut fanns även här en telefonväxel.

I den här beskrivna, långsträckta byn, fanns också en lika långsträckt sjö, där
det västerifrån rinnande vattnet tillfälligt stannade upp till en lugn vattenspegel.
På sluttningarna ner mot sjön – både på den södra och den norra sidan – fanns
jord, som lämpade sig såväl till spannmåls- och potatisodling som till hö och
bete för byns kor och hästar. Allteftersom vattnet under århundradena hade
dragit sig tillbaka hade också alltmer av den forna sjöbottnen frilagts och blivit
bördig åkerjord. Denna jord skapade underlag för ett antal gårdar i byn, var och
en med hyggliga odlingsarealer vid varje gård, gränsande mot sjöns norra strand,
men också med marker på sjöns södra sida, liksom i ”utmarker” på odlingsbara
platser längre ut i de skogar som omgav byn. Några hade också valt att anlägga
sina gårdar på sjöns södra sida, trots att tjälen där gick något senare ur jorden än
på sjöns norra sida, där markerna sluttade mot söder och den livgivande solen.
Så småningom avstyckades mindre arealer från de större gårdarna i byn, och
såväl böndernas egna barn som inflyttade odlare från andra bygder kunde befolka
byn. Det större befolkningsunderlaget gav också möjligheter för andra än jord-
brukare. När självhushållningen, med egen tillverkning av nästan allt på varje gård,
efter hand upphörde, behövdes snickare, smeder, skräddare, målare , skomakare –
och efter hand kom butiker, där redskap och förnödenheter kunde köpas av dem
som inte själv kunde eller hade tid att tillverka dem. Till sist kunde man i butikerna
också köpa jordbrukets egna produkter – mjöl, potatis, bröd, mjölk och ost…
Och utvecklingen pågår ständigt. Bara för en generation sedan sågs på
somrarna kor beta på åkrarna ner mot sjön. Då fanns på de flesta gårdar ett antal
kor och en eller ett par hästar. Nu finns i byn inte längre någon enda ko att
mjölka. Endast ett antal köttdjur bidrar till att hålla landskapet öppet. Och de
hästar som finns är nästan uteslutande rid- eller travhästar. Av de lanthandlar
som tidigare fanns var eller varannan kilometer längs vägen återstår en enda i
”miniversion”. I övrigt är byns invånare hänvisade till affärer nära en mil bort åt
vardera hållet. Men hästskjutsen och cykeln har ersatts av bilen, så det tar ändå
inte lång tid att åka och handla. Numera kan man också hemma vid sitt skrivbord
med några knapptryckningar beställa nästan vad som helst från vilken del av
världen som helst.